Många jag pratat med de senaste dagarna har återkommit till Scharinskas betydelse. Att ha en professionell scen att spela på. En rockklubb att hänga på. En bar att kröka i. Det verkar vara en grundförutsättning för att ett musikliv ska lyfta från studieförbundsnivån.

Fredrik Fagerlund (yes, han är bror till The Koo-Koo's Kicki), med rötterna i The Facer, driver Scharinska tillsammans med Jonas Svedin.

— Allt vi gör kommer ju ur Jonas och mitt huvud. Vi har ett makalöst hus och en helt okej scen och sedan gäller det bara att vara tillräckligt slipad för att få det att gå runt. Från början körde vi väldigt "rena" akter, men nu märker vi att publiken tål att vi blandar. Och det är ju sjukt kul när man ser att de hårdaste Soul-brudarna som hängt i undervåningen tar sig upp och lyssnar på ett Metal-band och faktiskt gillar det...

Fredrik och Jonas har ett grymt kontaktnät och vet att skämma bort folk när så behövs, att låta det som är spännande och nyskapande få utrymme att växa även om det inte betalar sig från första dagen.

— Ska man peka på något som är en fördel med att vara verksam i Umeå så är det just det. Folk samarbetar och hjälper varandra. Behöver man hjälp med något är det bara att ringa ett par samtal. Folk lånar och lånar ut och fixar åt varandra.
Vad den här inställningen kommer ifrån kan man bara spekulera över men Fredrik har sin idé.

— Jag tror att det handlar om socialisering. De som är unga i dag har i många fall haft föräldrar som är positiva till kultur i största allmänhet. Det finns en kulturvänster i Umeå som har med universitetet att göra. Sport är stort överallt — också här — men kultur är också stort.

Deportees

Men intervjun får vänta. Akustiken i stentrappan upp till festvåningen är speciellt mäktig och hur det gick till vet ingen med plötsligt har de bestämt sig för att göra en unplugged-video till MySpace-sidan och kameran ligger i mina händer. Jag är lite tagen på sängen och helt skakfritt blir det inte men kassetten försvinner i någon annans händer och några timmar senare ligger den på nätet.

Peder menar att inställningen och attityden från 90-talets politiska hardcore-scen fortfarande hänger kvar i stan.

— Ta bara en sådan sak som att det är en självklarhet att man ser sina förband och visar dem den respekten.
Han berättar om gårdagens spelning i Östersund och om hur man hamnat i en lätt affekt diskussion om låtlistan och missade förbandet.

— Vi blev helt olyckliga och jag försökte be om ursäkt och förklara, men de bara tittade på mig som om jag drev med dem ... Men för mig som började spela i hardcore-eran är sådant viktigt. Man supportar sitt förband, helt enkelt.

Det där spåret vill jag inte släppa så jag testar det på några fler. Lovisa och Jakob Nyström är syskon och har bandet Two White Horses tillsammans när de inte turnerar med Säkert! eller Jakob sjunger i Isolation Years.

Och Jakob, som själv har rötterna i hardcore-scenen, känner sig definitivt bekant med Peders resonemang.

— Det är klart att många värderingar från hardcore-tiden har överlevt. Jag kommer själv ihåg hur stort det var när huvudbandet stod längst fram och röjde hårdas när man spelade.

Jag påminner honom om hur man på 90-talet kunde se Refused-killarna stå i första ledet och hårddigga Trio Lligos akustiska vispop.

— Sandström gör det fortfarande, garvar han.

Sandström är David Sandström, en gång trummis i Refused. Han verkar ständigt finnas i kulisserna i den här stan.

Genregränserna verkar inte speciellt välbevakade. Bredbensrockande Sahara Hotnights från grannkommunen Robertsfors hörde syskonen Nyströms vokalbaserade och sparmakade musik och erbjöd dem att ge ut sin platta Saharornas nystartade skivbolag Stand By Your Band. Marcus Holmberg från Komeda producerade

— Komeda har ju jobbat mycket med teatermusik och min ingång från den klassiska musiken var när jag spelade med David Sandströms husband som han hade på komedigruppen Klungans föreställningar, säger Lovisa.

Och visst finns det ett mått av teater i Two White Horses akt. Med vita scenkläder och de ständigt närvarande vita käpphästarna på scenen.

— Vi ville göra någonting nytt och annorlunda. Det är rätt stor åldersskillnad mellan oss så det är först på senare år vi har jobbat ihop, och det var nästan mystiskt hur lätt det var att sjunga tillsammans med Jakob. Det är kanske generna som spökar.

Vi gör det i The Koo-koo's, vi kan vara snygga och fula och stå bredbent och sjunga om snusk och låta mascaran rinna. Det är klart att vi provocerar det förväntade."

Nästa artist är Frida Selander. Vi har träffats redan kvällen innan på Babel - en queer-klubb hon driver med några kompisar.

— Jag brukade gå på en annan klubb på Operan som la ner efter ett par säsonger och vi startade väl egentligen Babel mest för att vi saknade den, berättar hon.

Det verkar vara så det går till i Umeå. Man saknar något. Och så fixar man det med hjälp av vänner och bekanta.

Frida är inne på samma linje som Fredrik Fagerlund. Hemligheten med det oproportionerligt stora och vitala musiklivet är att det inte ifrågasätts. Att det är normalt.

— Ingen har någonsin frågat mig om jag inte borde skaffa mig ett riktigt jobb. Det är lika acceptabelt att hålla på med musik som med något annat och det är självklart att man kan vara arrangör ena dagen, artist nästa och sköta ett litet skivbolag på det.

Och varifrån kommer den där Do It Yourself-andan?

— Jag började nog med samma popstjärnedrömmar som alla andra och spelade in demos som jag skickade runt och hoppades på att bli "upptäckt", men samtidigt har jag alltid varit ganska orädd och ocensurerad och känt att det jag gör just nu duger.

Så i stället för att vänta på att bli upptäckt började hon ge ut sina egna skivor. Åtta har det blivit så här lång om jag räknar rätt. Och om jag fortsätter att räkna rätt har minst ett dussin fans till klämt in sig i den redan proppfulla butiken.
Och längst fram står David Sandström och nickar skägget i takt. Han och Frida delar band, vänskap och värderingar.

— Det är knepigt att spela på hemmaplan, menar Peder Stenberg.

— Visst är det kul att folk är entusiastiska men samtidigt kan det vara lite knepigt att stå där på scenen och göra rockposer för folk man känner...

Jag sveper min öl. Bandet går inte på för än vid midnatt och jag har ett ställe kvar att besöka.

Verket ligger i ett fult kontorskomplex strax bakom den gamla tullkammaren vid älven som genomkorsar stan. Tullkammaren är kommunalt ungdomskulturhus och Verket är - om inte dess motsats - så i vart fall något helt annat. Någon skylt finns inte så man får navigera efter gänget i converse som tar rökpaus på trottoaren."

Det verkar vara så det går till i Umeå. Man saknar något. Och så fixar man det med hjälp av vänner och bekanta."