GALANG

Resan Dit och Första Dagen

Torsdag 2:a December började resan från Hemavan till Umeå. Fortsatte ,efter att ha hastigt kastat ner shorts och handduk i ryggsäcken, till Stockholm. Mötte upp Sofia och satte oss på planet till Chicago. Nio timmar illaluktande armhåla och tecknad film på repeat. Framme i USA, tull, en till tull, passkontroll, tio tusen frågor, tull, tull, tull. Vidare direkt till Miami, mindre flygplan, jätteotrevliga resenärer, gnälliga resenärer. Nu menar jag alltså oss men vi var inte ens hälften så gnälliga som de andra runt omkring oss. Ett par gnällde på en tant lite längre fram i planet i en halvtimme för att de tyckte att hon hade förmycket handbagage med sig och de tyckte sig vara viktiga nog att argumentera med henne om saken, men inte nog viktiga för at verkligen göra något åt saken.
Miami till Montego Bay.  Jahjahmon, det är Jamaica jag snackar om! Det var dit vi skulle, och trots att jag tvivlade stort på att vi skulle komma fram så landade vi, 24 timmar efter det att jag lämnade Umeå, på flygplatsen. Det spelades reggae i högtalarnasystemen, personen som skötte volymen var inte ett dugg blyg, pumpade på rätt bra klockan elva på kvällen. Tull, tull, skriva papper, skriva om papper, skriva mer papper men fick nästan inte ens låna en penna.
(Är det någon sorts code i alla andra länder än sverige att man ska bära med sig en egen penna?)

Kommer ut och möts av 50 st ratstafari-taxichaffisar och alla vill att man ska åka med dom, och en massa annat. Vi hade redan hämtning, Nevill, en bra kille med hård bil, 7 tums tv fram på instrumentbrädan och 17 tums nerfällbar flatscreen i baksätet. Pumpade musik på högsta volym. Skrikande och gormande tourade han oss hela vägen till boendet. "THIS IS EVERYDAY PARTYPLACE PARADISE!!!! JAMAICA IS PARADISE! THIS IS NUDE BAR, WHERE WOMEN TAKE OFF CLAWT !"
Fick vad vi ville ha när vi kom fram till boendet, strömavbrott, den enda belysningen vi hade var två värmeljus och två ficklampor. Verkade nice ändå, stannade fem dagar tror jag?


Första morgonen när vi vaknade rullade vi, ut på äventyr, upptäcka gatorna. Drack två red stripes och gick omkring lite, Sofia var den enda vita människan jag kunde se, jättemycket folk överallt. Folk gapade i chock när de såg oss. Alla glodde, alla ville prata. Vi hittade Burgerking och högg frukost, tog ut pengar och fortsatte vandra omkring tills vi träffade två stycken dudes.
Jag har ingen aning var vi träffade dom men de gled nog bara med oss när vi gick och började snacka en massa, de visade oss några ställen och vi tog en red stripe på ett dankt hak nånstans. Fattade inte mycket av situationen och kände vemod i deras ord, men var samtidigt nyfikna på alla ställen som de ville visa oss. Tankarna snurrade omkring och vi agerade tvärt emot. 'Vad vill dom egentligen?' En av killarna bjöd hem oss till honom där han bor uppe i bergen och vi tvekade en sekund men sa med havhjärtade ord att vi skulle följa med, gick en sväng till och blev stannade av en taxi. Vi hoppade in, åkte mot snubbens hem som skulle ta fem minuter, 30 minuter MINST!

Vid det här laget så var vi ganska körda kände vi, inte för att vi hade en chaufför utan för att vi kände att nånting inte alls var rätt. Kom fram och det var ett stort och gult hus på pelare i en liten slänt just nedanför ett skogsbryn bestående av palmer och bambu. Vägen var gammal och hade säkert inte fått underhåll på tiotals år, så stora hål att om du körde på fel ställe så skulle du inte komma lös annat än om du hade en kran. Vi blev ledda upp mot huset, gick runt knuten och in mot skogen, en vältrampad stig dök upp och det var här vi skulle gå. Vi visste inte riktigt vad som väntade oss, men vi fortsatte och kom först till en "station" där en plantering just hade gjorts i hundratals små plastpåsar med ett hål upptill. Stigen fortsatte och vi kom till en kitteldal, berg på alla sidor, såg inte mycket ut för världen när vi klev in. Skogen var huggen där solen kunde nå marken, vi gick och när vi kom närmare så stod det klart för oss. Vi hade blivit ledda rakt in i ett plantage, ett marijuanaplantage! Plantor växte på random placerade ställen runt om stenar och små klippsatser i slänterna. Fler planteringsstationer runt om, olika steg. De bad oss ställa frågor och visade oss omkring, berättade hur det går till, noggrant utlagt.

Allt var plötsligt över, inget mer snack, personerna som hela tiden hade pratat konstant, ofta klyschiga inlägg om Bob Marley eller andra saker som alla bara redan vet om Jamaica. När vi kom tillbaka till bilen så fick vi yxan i bakhuvet (inte ordagrant), nu ville han som ägde odligen ha 30 000 JA$ för att vi skulle få komma därifrån oskadda. "Nej?" nää.. där sprack allt, inte kul. Inte lärorikt, inte fint. De ville skjutsa oss hela vägen hem men vi skippade bilen när vi kom till Burgerking igen, gick hem, visste inte riktigt var hem var nånstans och det började skymma. Trötta, slitna, utmattade både fysiskt och psykiskt av alla tankar om vad som egentligen skedde. Kom tillbaka till boendet ca klockan 18 och somnade nästan på en gång och sov hela natten. Vaknade ibland av att bilar körde förbi med alla rutor nervevade med musik på högsta volym. Tro inte att vi hade fönster, det var träflisor som man vred lite på så att man inte kunde se in. Vaknade tidigt på morgonen, vad hände egentligen?

Husslade första dagen.









(Ett annat gult hus på pelare)

/nio

Kommentarer
Postat av: kanon

trodde för en sekund att det var du på bilden längst ner och inte sofia :P

2010-12-23 @ 16:57:02
Postat av: belle

Fy fan... Jamaica vill jag inte besöka nu...



Men, dock: de ville ha 30 000 JA för att ni skulle förbli oskadda och ni sa nej och betala inte, men de ville ändå skjutsa er hem?



anyways, good thing you´re safe. For now.



peace

2010-12-23 @ 21:09:19
URL: http://facerape.devote.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0